Förlossningsberättelsen!

Så, nu känner jag att gott om tid för att sitta och skriva ner min alldeles egna förlossningsberättelse.
Sitter här med mina journaler framför mig och försöker tänka tillbaka hur det var för ca 5 månader sedan. Jag hoppas att det kommer vara lästvärt, jag tycker det ska bli kul iaf!

Förbered er på lång text.

Det var lördagen den 14 mars allt började på "riktigt". Mitt vatten gick, tidigt på morgonen, eller rättare sagt 09.30. Och nej, det var inte som på film att man är på stan och helt plötsligt ligger en stor vattenpöl vid fötterna på en och en timme senare ligger man där med ett barn i famnen. (Det var iaf inte så för mig) För mig började vatten sippra, rann lite längs benet men inte alls myckte. Tänkte först bara att jag hade råkat kissat på mig, eller något liknande så jag steg upp ur sängen för att gå på toa. Men nej, det ville inte alls ge sig utan det små rann lite hela tiden. Senare framåt dagen kom det mera vatten och snabbare.
Men jag fick inga mer värkar än vad jag hade haft nästan i en vecka redan.
Så jag gav snabbt upp tänkandet på att åka direkt till Falun.

Kl 19.00 Blev jag inskriven på förlossningsavdelningen. Efter övertalning av Niklas och mamma (som också var med under hela förlossningen) så åkte vi in för en undersökning eftersom att vattnet hade gått. Allt såg jättebra ut med både bebis och vattnet. Eftersom allt var bra fick vi gå ut i korridorren och sätta oss att kolla på TV. Kul tänker jag, här kommer jag och ska föda ut mitt barn och sen får jag istället titta på TV?! (haha)

Kl 21.00 Kommer nattpersonalen så jag fick komma in på rummet igen. CTG sätts på återigen, och jag undersöks. Öppen 2,5 cm , kom igen! Jag hade ju för fan varit det i en hel jävla vecka! Kom ihåg att det var en ren jävla besvikelse, kändes som om jag skulle få lov att ligga där år och dar innan jag skulle få min bebis..

Kl 23.20 Har jag ännu inte fått några "starkare" värkar, och barnmorskan kommer in och ska ge mig en sovdos för att kunna sova och vila upp kroppen. Kände mig hur arg och meningslös som helst. Återigen var tanken, "här kommer jag och ska föda barn och ni vill få mig att sova?!"

Kl 00.30 Får jag tabletterna. Var 5 st olika tabletter, 2 av dom var smärtstillande. Och de var dessa jag hann ta, en sa det bara poff och värkarna kom igång.

Kl 01.00 Kopplas det lustgas, och jag ska med ord och inga visor börja suga in detta smärtstillande. Försöker, försöker och försöker få detta att fungera bra.. Men blir aldrig vän med det. Fast jag har fortfarande ändå ganska genomlidliga värkar.

Kl 02.00 Undersöks igen, öppen 3 cm. En halv jävla cm på 5 timmar?! Hur är detta möjligt?! Det var också problem med CTG:t, lillkillen var för aktiv så han hjärtljud mättes inte ut. Blev lite oroligt, så de tog in en ultraljudsmaskin för att kolla så att allt var bra. Och de var, men de gick fruktansvärt segt.

Kl 04.00 Värkarna var så fruktansvärd att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Lustgas masken hade jag slängt åt helvete och vill inte se den nå mer! (Det är de värsta jag någonsin har provat) Ber om något annat, och dom berättar om epidural. Jag tackar ja, bara jag får något som kan hjälpa det minsta. Var nu öppen 4 cm.

Kl 05.20 Ligger EDA:n på plats. JAG ÄR I HIMMELRIKET!!! Fick så himla god effekt att jag till och med kunde slummra till mellan värkarna. Niklas och mamma kunde också äntligen få pusta ut lite.

Kl 07.00 Kommer morgonpersonalen in och hälsar. Christine hete barnmorskan och jag älskade henne redan från första stund! Hon var inte alls som de två bitterfittorna jag hade haft på kvällen och natten.

Kl 07.20 Undersöks igen, öppen 5 cm. Började tänka då att i kväll, eller kanske i natt får jag äntligen se honom..

Kl 07.50 Har fortfarande god effekt av epiduralen, men nog börjar det trycka på nedåt. Kände mig så jävla skitnödig. Efter ett tag har jag så ont igen att jag bara vrider och vänder mig i sängen och Christine kommer in. Skrek mer eller mindre att jag ville krysta, hon såg lite chockad ut. Men gjorde en undersökning.
Mycket riktigt, jag var öppen hela 10 cm! Öppnades alltså 5 cm på en halvtimme.
Nu blev det stressigt för alla. Christine och hennes sköterska sprang runt i rummet för att få i ordning allt för att jag skulle få börja krysta.

Kl 08.05 Krystvärkar. Jag fick börja krysta. Känns som om man brinner mellan benen..

Kl 08.20 Christine bad mamma trycka på larmknappen, in kommer doktorer och barnmorskor, försöker få bättre kontakt med lillkillens hjärta. Utan resultat, tillslut var hans hjärtslag nere på 45 slag/minut. Inte bra, nu blev det akut. Han måste ut snartast. Fick ngra fler krystvärkar, men det går inte. Jag kan inte få fram mitt barn som håller på att dö inne i mig.. Kände mig rent av dålig, hur i helvete kan jag vara så här dålig?!

De beslutar att avsluta förlossningen med en sugklocka.

Kl 08.39 Sätts sugklockan, och dom inväntar att jag ska få en krystvärk. Och efter en krystning och ett drag så är det klart....

Kl 08.43 Födds världens finaste kille fram, som med efter lite avtorkning skriker och är helt frisk :)



Sugklockan var de värsta med hela förlossningen. Orskade 12 st stygn. Men självklart är Elton värd varenda ett.

Hoppas ni har orkat med min långa text.

Love J